Perspektiv hit och dit

Under den här veckan och även förra så har vi läst in oss på olika lärandeperspektiv, vi la fokus på behaviorism, kognitivism och det sociokulturella perspektivet. Under arbetets gång så har vi jämfört de olika perspektiven med tanken på vad de har för likheter och olikheter.

Lite av det vi kom fram till var bland annat att en likhet kan vara att i det behavioristiska perspektivet så är belöning en viktig del, det kan man också använda sig av i det sociokulturella perspektivet genom att motivera ett barn att ta efter ett önskvärt beteende genom belöning. En olikhet är att Behaviorismen ser till den enskilda människan som skaffar sig kunskap, medan man i det sociokulturella perspektivet skaffar större kunskap genom och tillsammans med andra människor. Inom behaviorismen drivs man av yttre motivation medan man inom kognitivismen drivs av en inre motivation där det inte räcker med belöningar och betyg utan man måste känna att man själv vill lära sig och känna att det är meningsfullt. Det finns även vissa likheter och olikheter mellan det sociokulturella perspektivet och kognitivism. Bland likheterna kan vi se att samspelet mellan elev och lärare är viktigt i båda perspektiven då eleven inom kognitivismen lär sig bland annat genom att studera andra och inom det sociokulturella lär sig eleven genom att integrera med andra till exempel läraren, föräldrar och kamrater. Man kan se en stor olikhet mellan de två olika perspektiven. Piaget fokuserar på elevens utvecklingsstadier, detta gör inte Vygotskij utan han fokuserar istället på barnens omvärld och deras inlärningspotential.

Arbetet med de olika lärandeperspektiven har blivit mer intressant vart eftersom man lärt sig mer, lite roligt har det varit att tänka på hur mina egna barn (5 st) som har 50 levnadsår tillsammans tar åt sig kunskap olika i skolan, jag har fått mer förståelse för att de kan lära sig på helt olika sätt bland annat beroende på vad deras lärare har för filosofi inom lärande.

En tanke som slagit mig under kursen är att de flesta av oss kan känna att något av perspektiven kan stämma in på vårat lärande, finns det de som INTE passar in i någon av dessa perspektiv utan tänker helt annorlunda ?

Undervisa och motivera eleverna på olika sätt

Vi har även under denna vecka diskuterat de olika perspektiven på lärande. Vi anser att det såklart finns både för- och nackdelar med dem. Vi har försökt att jämföra dem för att se vilka likheter samt olikheter man kan se när man ställer de olika perspektiven bredvid varandra.

Inom behaviorismen är ett exempel: betyg, betyg kan ses som både positivt och negativt. Det positiva är att varje elev har möjlighet att påverka och har som mål att nå ett visst betyg medan andra elever kan se det som ett hinder, att dem får press och därmed presterar sämre.  Betyg kan ju ses som ett typ av belöningssystem dvs presterar man bra får man ett bra betyg och presterar man inte får man ett sämre betyg.

Likheter inom t.ex. behaviorism-kognitivism är att man anpassar undervisningen efter barnens utvecklingsnivå. Belöningssystemet för äldre barn är ju inte densamma som för de yngre. T.ex. de äldre barnen får betyg genom att de får ett högre betyg utifrån hur de har presterat. De yngre barnen kan t.ex. samla stjärnor vid gott uppförande och som belöning när antalet stjärnor är samlade så får de t.ex. fredagsdisco.

Olikhet: Piaget anser att du har en viss utvecklingsnivå när du är i ett viss utvecklingsstadium medan behaviorism anser att det mesta går att uppnå oavsett stadium genom belöning eller bestraffning.

Enligt Elisabeth Olsson föreläsning, Teorier i vardagspraktiken del 1, så menar hon att kunskap, består av fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet = förmåga.  

Allt som man idag kan och har lärt sig är en kunskap. Genom att ta del av erfarenheter, undervisning, observation av vissa situationer så lär man sig mer än vad man tror. Olika sorters kunskap inhämtas på olika sätt beroende på ämne. Det är viktigt att varje elevs behov tillgodoses och att undervisningen läggs upp så att alla elever får möjlighet att lära.

Lärarna tar idag del av de olika perspektiven och använder de på olika sätt i sin undervisning. Anser ni att olika typer av belöning gör att eleverna blir mer motiverade?

Här nedan är ett exempel på hur en lärare enligt det behavioristiska tänket motiverade sina elever till att höja sina betyg.

Piagets teori

Under veckan som har gått har vi både läst och diskuterat dom olika perspektiven.

-         Behaviorismen

-         Kognitiva  

-         Sociala/sociokulturella

Pragmatism

Något som fångade mitt intresse var kognitivismen som Piaget pratar om, hur vi tänker kring mental utveckling. Enligt Piaget så föds människan med minimal utrustning för vägledning av beteende. Med endast några få sugreflexer och gråtreflexer. Han menade på att vi i olika stadium utvecklas och formas till att bli en fungerade människa, att vi har ett behov av att förstå omvärlden. Han gör en intressant jämförelse med att vi människor skulle kunna vara som en dator. Där man blir programmerad med olika program och får mer kunskap, men att utan programmeringen skulle vi inte fungera. Att man skulle kunna säga att man föds som tomma skal och fylls på allt eftersom.
Piaget pekade på att genom nya erfarenheter utmanas våra gamla erfarenheter och därför blir nyfikenheten viktig för individens mentala utveckling och intelligens.  

Piaget hade ju färdiga teorier om vad ett barn kan och känner vid tillexempel 8 års ålder. Men glömmer man inte då miljöns påverkan på barnen?  Är det inte så att man glömmer att se barnet som unik? Tar man inte bort barnets egen nyfikenhet, barnen behöver kanske ibland göra lite för svåra saker i sin inlärningsfas istället för att se till barnets förmåga att göra saker.
Något som jag kan tänka på är att man inte kan förutse hur ett barn kommer vara vid en speciell ålder, vilket Piaget inte håller med om.
Enligt Piaget teori så anpassar man sig ju till miljön för att överleva, skolan är ju då en miljö som man då måste anpassa sig till för att kunna passa in och inte hamna i utanförskap.

John Deweys ideala pedagog

Denna vecka har vi i gruppen diskuterat olika perspektiv på lärande samt olika personer som är förknippade med de olika perspektiven. Inom pragmatismen finns till exempel John Dewey. Roger Säljö (2014) skriver i Lärande, skola, bildning att John Dewey är en av de som har haft störst inflytande på skolan och utbildningen. Deweys tankar om skolan är att den ska vara demokratisk och fördjupa elevernas förståelse av omvärlden och förbereda dem inför att bli aktiva samhällsmedborgare. Den ideala pedagogen är enligt Dewey en pedagog som integrerar elevernas erfarenheter i undervisningen så att deras kunskaper fördjupas. Pedagogen ska kunna möta elevernas frågor och det är viktigt att alla parter får inflytande i skolans undervisning, även eleverna.

Deweys tolkning av den ideala pedagogen får stöd i den sammanställning av forskning om framgångar i skolan som Skolinspektionen gjort. En av de slutsatser som här dras är att undervisning som bygger på elevers erfarenheter och kunskaper och där eleverna får vara med och påverka och välja aktiviteter leder till att eleverna lär sig mer än de elever som har en lärare som inte tror att eleverna har vad som krävs för detta. Hur kan dessa två olika syner på elevers delaktighet påverka elevernas lärande? Är det inte en risk för att det blir en ond spiral för de elever som inte har detta förtroende hos sina lärare, att de fortsätter att prestera sämre på grund av det?

Hur mycket av undervisningen som kan bygga på elevernas kunskaper och erfarenhet är också en fråga man måste ställa sig. Vissa saker som eleverna ska lära sig kanske de inte har kunskaper eller erfarenheter om och då är det svårt att bygga undervisningen på det. Det är även en svår gräns att avgöra hur mycket delaktiga eleverna ska få vara i planeringen av undervisningen. Vart går gränsen här?

För dig som vill veta mer om Dewey har UR en serie som heter Pedagogikens giganter där ett avsnitt handlar om just John Dewey. Du kan hitta det avsnittet här. 

Inkludering eller exkludering?

Under gårdagen litteraturseminarium vi hade, diskuterade vi ifall det är rätt att inkludera elever med särskilda behov i den vanliga klassen? Elever med behov av särskilt stöd kanske inte har lika bra arbetssätt som de övriga eleverna som inte behöver stöd. Och då ställde vi oss frågan, är det rätt att låta dessa elever ständigt misslyckas och pekas ut i en stor klass? Eller är det bättre för eleven att få lyckas i en mindre grupp i stället? Samtidigt som det står i boken specialpedagogisk verksamhet i grundskolan, att elever som blivit exkluderade från sin klass till en mindre grupp ofta känner sig ensamma och sorgsna samtidigt som deras kontaktnät begränsas. Är det då rätt att exkludera elever och få dem att känna sig utpekade på detta sätt istället?  

Jag anser att om dessa elever skulle bli inkluderade i klassen, skulle de övriga eleverna lära sig att olikheter är något som alltid kommer att förekomma. Sen kan man ju ställa sig frågan om den elev som är i behov av särskilt stöd inkluderas i klassen, och stör de övriga elevernas studiero. Hur ska jag som lärare lösa en sådan situation? Är det någon som har förslag på detta? I Morgan Allings bok, kriget är slut berättar Alling, som själv var en sådan elev som störde andra, att han blev utskickad ur klassrummet till en egen bänk utanför. Är detta rätt sätt att handskas med sådana elever? Lär de sig verkligen vikten av skolan och att acceptera andras studiero då? Och hur ska eleven i fråga i sådana fall kunna nå målen om hen inte får vara med på lektionerna på grund av att hen är lite stökig? Jag tror att i dessa fall spelar läraren en stor roll, Alling skrev i sin bok om en lärare som han till slut bestämde sig för att aldrig mer vara bråkig på hennes lektioner igen. Förmodligen kan alla elever handskas med, på rätt sätt! 

Trygg vardag i skolan?

Specialpedagogik är något som skall finnas i varje klassrum. Det är viktigt att skilja på varje elevs behov och ge varje elev bästa möjliga förutsättning för att klara av de krav som skolan ställer.

Om man går in på litteraturen som vi läst, Morgan Allings bok Kriget är slut, ser man en tydlig röd tråd där lärarna inte fångar upp elevens behov, de gör ingen utvärdering i situationen som eleven befinner sig i. Omgivningen anser att han är, samt förväntar sig att Morgan ska vara ”klassens clown”, och därmed dra skämt, störa undervisningen och därmed bli utvisad ur klassrummet var och varannan dag så att han t.o.m har en egen bänk som står utanför klassrummet i korridoren.

Att lärarna inte inser att det ligger ett större bakomliggande problem kan man ju på ett sätt kanske inte kräva, men det känns extremt konstigt är att ingen lärare under hela hans uppväxt gjorde en utredning och därmed grävde lite djupare i hans liv, både i och utanför skolan. Man inser ju att han har ett ”läshuvud” och är ”smart” då han kom in på scenskolan i ung ålder och att han även idag, lär sig manus utan och innan som rinnande vatten. Hade han fått rätt hjälp och verktyg att använda sig av i skolan så hade kanske hans uppfattning och bild om skolan samt vuxna idag varit en helt annan.

Skolan ska vara en plats där varje barn ska få känna sig trygg. Det är viktigt att vi som lärare strävar efter att se varje barn, och ibland stanna upp och lyssna på sin magkänsla om något känns fel. Jag tror att det är ytterst viktigt att man har en dialog mellan lärare, elev och föräldrar där man tillsammans utvärderar och kontrollerar varje elevs skolgång. Där man följer upp och gör utvärderingar regelbundet så att alla barns röster kan och framförallt får göra sig hörda och sedda, då alla är egna individer med olika bakgrund och förutsättningar. Är det inte vår uppgift som lärare att ge varje elev en utmanade och trygg vardag i skolan?

Gruppträff torsdag 5/11

Idag hade vi vår andra träff på Skype. Vi diskuterade kurslitteratur, gick genom veckans uppgifter och letade tillsammans fram artiklar som ska vara en del av nästa veckas litteraturseminarium.
Vi diskuterade och arbetade med föreställningskarta utifrån Ingers frågeställning på måndagens telebild.

                                        

Presentation av bloggens medlemmar

Vi som kommer driva denna blogg tillsammans är 6 personer som ska studera tillsammans i kursen Den lärande eleven som ingår i grundlärarprogrammet Fk-3 & 4-6 på Karlstads universitet. Välkomna att följa oss och våra tankar under denna kurs.

Sofie Eriksson heter jag. Jag är 27 år gammal  och jag är född och uppvuxen i Trosa. Efter gymnasiet jobbade jag som vikarie på förskola och fritids, därefter så åkte jag på en 3 månaders backpacking resa i Thailand och Malaysia.  Där bestämde jag mig för att börja plugga till hudterapeut. När jag kom hem från resan flyttade jag till Stockholm och började studera till hudterapeut, fick sedan jobb i Trosa och flyttade tillbaka och där jobbar jag idag som hud- och spaterapeut sedan ca 6 år tillbaka. Jag kände nu att det var dags för en ny utmaning, så jag valde att börja studera till lärare just för att jag tycker om att arbeta med barn och ungdomar. Jag ser mig själv som en glad och positiv person som har nära till skratt. På fritiden så försöker jag att umgås med min familj och mina vänner så mycket jag kan. Jag gillar att träna, kolla på serier, gå på bio och träffa nya människor. Bland det bästa jag vet är att resa. Jag reser mer än gärna till varmare breddgrader ett par gånger om året, dock så gillar jag att åka skidor också, så det brukar även bli en vecka i fjällen med någon gång per år.

Jag heter Pierre Haag och är 41 år gammal. Är född i Sydney i Australien men bodde bara där sex år innan vi flyttade “hem” till Sverige igen. Jag bor i ett hus i Ärla straxt utanför Eskilstuna tillsammans med min familj bestående av fem barn och fru. Jag jobbar natt på ett tidningstryckeri (EKTAB) men tyvärr är den branschen på väg åt fel håll så jag har bestämt mig för att skola om mig till F-3 lärare vilket sker på distans från Karlstads Universitet. Mitt intresse för att bli lärare har väckts genom att följa mina barn i deras skolgång.Om det funnit fler timmar på dygnet så hade jag gärna ägnat mig mer åt idrott och träning, fotboll och vinteridrotter främst alpin- och längdåkning ligger mig närmast om hjärtat. Friluftsliv är också ett stort intresse.

Therese Henningsson heter jag och jag är 22 år gammal. Jag är född och uppvuxen i Karlskoga och bor kvar här än idag. Jag läser till grundskolelärare i årskurs 4­–6, tidigare har jag studerat på programmet Information & PR på Karlstads universitet. Jag tog min kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap tidigare i år men kände att det inte var helt rätt för mig. Jag sökte därför till lärarutbildningen istället, då jag tycker om att arbeta med barn och ungdomar och hittills känns det som jag har gjort det rätta valet. Jag arbetar även som timvikarie inom förskolan och skolan, vilket är jättekul och det ger mig många bra erfarenheter. På min fritid tycker jag om att umgås med min familj och vänner, vara ute och gå, baka och koppla av med en bra bok, film eller serie.

Jag heter Alexandra Eriksson, jag bor i Nyköping med min sambo. Jag är född i Örebro men har bott i Nyköping så länge jag kan minnas. Jag är 23 år och har från studenten 2011 jobbat på Ica Maxi här i Nyköping, och plockat upp frukt och grönsaker. Men jag har sedan jag började jobba där haft planer på att plugga vidare, och jag har alltid varit inne på att bli lärare. Och äntligen har jag tagit steget och påbörjat min utbildning på Karlstads universitet till grundskolelärare f-3. De timmar utöver plugg och jobb som blir över på dygnet tillbringar jag mest med mina vänner, familj och sambo. Jag tränar också på gym när tid finns. 

Christian Fredriksson heter jag och är 35 år gammal. Jag bor i Kolmården med min familj. Jag växte upp i Kolmården, flyttade in till Norrköping några år för att sedan flytta tillbaka när första barnet kom. Jag har fyra barn, äldsta är 12 och den yngsta 1,5 år.

Efter gymnasiet arbetade jag några år som elevassistent och efter det i byggbranschen. Under den tiden kände jag att jag ville tillbaks till skolans värld.

Jag arbetar sedan två år tillbaka på en Fk-6 skola i Norrköping som resurspedagog. Tanken är att jag ska fortsätta med det på deltid under utbildningen till Fk-3 lärare.

Tiden som blir över efter arbete, studier och barnens aktiviteter ägnar jag helst åt fotboll, både egen träning och som tränare åt ena dotterns lag.

Johanna Forell heter jag och är 25 år gammal. Är född i Örebro och bor även där idag tillsammans med min 2 åriga dotter. På min fritid ägnar jag största delen till att umgås med henne, men även mina vänner och familj. När tid finns så jobbar jag gärna extra inom förskolan, vilket jag ser som en rolig och bra erfarenhet. Jag har alltid haft intresset för barn och deras utveckling vilket gjorde att jag tog steget i år att börja plugga på Karlstads universitet till grundskolelärare 4-6 på distans.