Under gårdagen litteraturseminarium vi hade, diskuterade vi
ifall det är rätt att inkludera elever med särskilda behov i den vanliga
klassen? Elever med behov av särskilt stöd kanske inte har lika bra arbetssätt
som de övriga eleverna som inte behöver stöd. Och då ställde vi oss frågan, är
det rätt att låta dessa elever ständigt misslyckas och pekas ut i en stor
klass? Eller är det bättre för eleven att få lyckas i en mindre grupp i
stället? Samtidigt som det står i boken specialpedagogisk verksamhet i grundskolan,
att elever som blivit exkluderade från sin klass till en mindre grupp ofta
känner sig ensamma och sorgsna samtidigt som deras kontaktnät begränsas. Är det
då rätt att exkludera elever och få dem att känna sig utpekade på detta sätt
istället?
Jag anser att om dessa elever skulle bli inkluderade i klassen,
skulle de övriga eleverna lära sig att olikheter är något som alltid kommer att
förekomma. Sen kan man ju ställa sig frågan om den elev som är i behov av
särskilt stöd inkluderas i klassen, och stör de övriga elevernas studiero. Hur
ska jag som lärare lösa en sådan situation? Är det någon som har förslag på detta?
I Morgan Allings bok, kriget är slut berättar
Alling, som själv var en sådan elev som störde andra, att han blev utskickad ur
klassrummet till en egen bänk utanför. Är detta rätt sätt att handskas med
sådana elever? Lär de sig verkligen vikten av skolan och att acceptera andras
studiero då? Och hur ska eleven i fråga i sådana fall kunna nå målen om hen
inte får vara med på lektionerna på grund av att hen är lite stökig? Jag tror
att i dessa fall spelar läraren en stor roll, Alling skrev i sin bok om en
lärare som han till slut bestämde sig för att aldrig mer vara bråkig på hennes
lektioner igen. Förmodligen kan alla elever handskas med, på rätt sätt!
Intressant skrivet. Jag håller med det du skriver om inkludering och att de övriga eleverna kan lära sig att olikheter förekommer, det kan förhoppningsvis skapa en viss acceptans kring andra människor. Men, som du skriver, hur hanterar man den eleven som skall inkluderas i klassen? Om man är ensam pedagog i klassrummet är nog situationen inte den enklaste att handskas med. Jag upplever att många gånger är det ändå den "stökiga" eleven som får dra ett tungt lass. Att den eleven ändå på något sätt pekas ut i klassen och att det finns en ständig påminnelse om att denna elev är annorlunda (både för klassen och för eleven själv) Är det verkligen rättvist då? Är det verkligen så bra med inkludering i ett sådant fall? Tar man verkligen eleven bästa i akt? Många frågor men så få svar.
SvaraRaderaJag håller med dig att det är en svår fråga. När ska dessa elever vara delaktiga i sin vanliga klass och när ska de bara i en liten grupp ?
SvaraRaderaDet är en dilemma perspektiv inom specialpedagogiken , visst eleverna får den hjälp de behöver men känner sig oftast ensamma .
Från min egen erfarenhet som elevassistent så brukade vi har olika klasskompisar med i det lilla grupprummet varje gång , så att eleven inte kände sig utanför men också att vissa av dessa barn behövde koncentrera sig på sitt arbete mer än andras.
Vilket har gett positiv reultat för alla barnen och väldigt populärt bland eleverna att jobba i det lilla grupprummet :)
Bra inlägg som belyser problematiken med att vilja lära ut i samklang med att fullfölja det solidariska uppdrag vi faktiskt har. Precis som du nämner så infinner sig en problematik vid exkluderandet av en elev. Läste samma sak i specialpedagogisk verksamhet angående känslan av att bli exkluderad. I många fall anser vi det vara nödvändigt att exkludera en elev till en bänk i korridoren (som i Morgans fall) eller till en mindre undervisningsgrupp.
SvaraRaderaSå vad är viktigast då? Ska någonting gå över det andra? Ska vi försöka se varje individ som en faktisk individ? Det går inte att generalisera överhuvudtaget om individer eller begreppen som vi försöker förstå oss på dem med. När vi gör det så lär vi oss själva att ha förutfattade meningar. Inte bra!
Nej, vi har inte resurser för att bedriva den svenska skolan som vi skulle vilja, det är någonting som är tydligt. Jag är ÖVERTYGAD om att en elevgrupp om 15-20 elever med 3-4 lärare skulle kunna ta hand om vilken grupp som helst såvida personalen är behörig (vad nu det betyder i dagens samhälle, för inte fanken handlar det om att bara ha utbildningen på sin sida) utan att exkludera en enda en.
Inkludering är liksom grejen. Exkludering skadar människor, det är en SISTA utväg.
Problemet föreligger ju bara pga felfördelade resurser i samhället.
Om vi nu förutsätter att exkludering skadar människor, vilket jag förvisso inte är tvärsäker på gäller i alla lägen..., kommer vi att få inkludering av alla individer bara för att de vistas i samma klassrum? Kan det inte teoretiskt vara mer utpekande att vara avvikande (vara hjälplöst efter i ett ämne, ha Tourretes syndrom, eller något annat) i en stor klass än i en mindre grupp? I min värld bör HUR vi har möjlighet att bemöta elever stå över VAR vi gör det. Sedan ser jag gärna integrering, om det anses ge bäst förutsättningar, och framför allt om eleven själv vill det!
SvaraRaderaIntressant blogginlägg med frågeställningar som var aktuella när jag började jobba som lärare för 18 år sedan och som är precis lika aktuella nu och det visar också på komplexiteten i detta och att det inte finns ett enkelt svar och lösning att ta till. En tanke som kommer upp är att under alla mina verksamma år som gymnasielärare har det alltid på de olika arbetsplatser jag haft betonats vikten av elevsamverkan och elevpåverkan, men när det kommer till specialpedagogiska insatser till berörda elever, har lärarna på samma arbetsplatser aldrig frågat dessa elever vad dom själva tror skulle vara bästa lösningen, för dem själva och för resten av klassen. Precis som när man börjar gå igenom kursplanen med eleverna inför en ny kurs, då de ska få vara med att påverka t ex upplägg osv, kanske man skulle ha en öppen dialog, både i klassen och enskilda samtal med berörda elever om hur de ser på saken och hur man bäst hanterar det och hur vi ska lösa det, tillsammans! Nu är det förstås skillnad på en 7-åring och en 17-åring, men tanken finns ändå kvar...Är det inte så att det kan vara lättare att känna sig inkluderad, oavsett ålder, om man är inkluderad och inte exkluderad i beslut rörande dig själv!?
SvaraRaderaIntressant blogginlägg med frågeställningar som var aktuella när jag började jobba som lärare för 18 år sedan och som är precis lika aktuella nu och det visar också på komplexiteten i detta och att det inte finns ett enkelt svar och lösning att ta till. En tanke som kommer upp är att under alla mina verksamma år som gymnasielärare har det alltid på de olika arbetsplatser jag haft betonats vikten av elevsamverkan och elevpåverkan, men när det kommer till specialpedagogiska insatser till berörda elever, har lärarna på samma arbetsplatser aldrig frågat dessa elever vad dom själva tror skulle vara bästa lösningen, för dem själva och för resten av klassen. Precis som när man börjar gå igenom kursplanen med eleverna inför en ny kurs, då de ska få vara med att påverka t ex upplägg osv, kanske man skulle ha en öppen dialog, både i klassen och enskilda samtal med berörda elever om hur de ser på saken och hur man bäst hanterar det och hur vi ska lösa det, tillsammans! Nu är det förstås skillnad på en 7-åring och en 17-åring, men tanken finns ändå kvar...Är det inte så att det kan vara lättare att känna sig inkluderad, oavsett ålder, om man är inkluderad och inte exkluderad i beslut rörande dig själv!?
SvaraRaderaKlokt skrivet, Cecilia! Det ger ju också ett eget aktivt deltagande i, och i bästa fall en reflektion kring, sin egen lärprocess. En tanke jag ska försöka bära med mig.
SvaraRaderaDet spelar ingen större roll hur man än vänder och vrider på problemet, det blir alltid någon som blir lidande, den enskilde eleven - klassen. Personligen känner jag att det skulle vara bättre med mindre klasser med mer lärare/pedagoger i klassrummet.Då skulle integreringen gå mycket lättare till. Men då dyker frågan om ekonomi upp och vad som än sägs så handlar mycket om skolan om ekonomi (personlig erfarenhet av som förälder).
SvaraRaderaDetta är en intressant, men svår, fråga. Jag förespråkar nog att låta de elever som har svårt för sig att vara med i den vanliga klassen så långt det går, med speciell hjälp och så, men ändå att de också ska få känna samhörighet med den klass de hör till.
SvaraRadera